Svenskt lantbruk möter konkurrens från två håll. Konkurrens från jordbruket i andra länder pressar ned produktpriserna, samtidigt som konkurrens från andra branscher inom landet pressar upp produktionskostnaderna. Med dessa förutsättningar är sänkta produktionskostnader väsentligt för lantbrukets konkurrensförmåga. Om svenskt lantbruk inte är tillräckligt framgångsrikt i arbetet med att öka produktiviteten och sänka kostnaderna riskerar produktionen att successivt minska.
På jordbruksområdet kan Sverige generellt betecknas som ett högkostnadsland. I detta avseende liknar Sverige övriga västeuropeiska länder, men de sammantagna produktionskostnaderna i Sverige tycks i många fall vara ännu högre än i grannländer som Danmark, Nederländerna och Tyskland. Jämfört med dessa länder har Sverige i vissa avseenden ett mer krävande regelverk samt ett mindre förmånligt klimat, men dessa faktorer kan bara förklara en del av de kostnadsskillnader som finns. Kostnadsnivån inom svenskt lantbruk är således högre än den skulle behöva vara. Exempelvis tycks svenska lantbrukare frivilligt investera i mer påkostade byggnader för animalieproduktion än kollegor i länder med liknande förutsättningar.
Utvecklingen i andra branscher inom landet påverkar lantbrukets utveckling. Internationella framgångar inom andra delar av näringslivet pressar upp den svenska lönenivån, vilket i sin tur ledet till högre kostnader för sådant som byggnation och olika insatsvaror. Konkurrensen från andra branscher inom landet medför dessutom att resurser som arbetskraft och kapital lockas över från lantbruket till annan verksamhet, vilket dämpar tillväxten i jordbrukssektorn.
Kostnadsnackdelarna kompenserar svenska och andra västeuropeiska lantbrukare delvis genom produktionsteknologi som minskar behovet av arbetskraft, genom effektiv produktion och genom att producera produkter av hög kvalitet. På hemmamarknaden har de också ett visst naturligt konkurrensskydd genom att kostnaden för att förflytta en produkt från en gård i ett lågkostnadsland till en svensk hamn som regel motsvarar några tiotals procent av produktpriset i Sverige. För färskvaror utgör dessutom den begränsade hållbarhetstiden ett visst konkurrensskydd mot producenter i andra världsdelar.
Även om det finns faktorer som mildrar effekten av kostnadsnackdelarna, är det uppenbart att västeuropeiskt lantbruk har svårigheter att hävda sig i den internationella konkurrensen. EU-15:s andel av världens export av jordbruksprodukter tenderar att minska och Sverige blir i allt högre grad en nettoimportör av jordbruksprodukter. Det är huvudsakligen i länder med låga eller måttliga produktionskostnader som produktion och nettoexport ökar.
Hitintills har den ökade produktionen i lågkostnadsländer svarat upp mot ökad efterfrågan på livsmedel, snarare än att den lett till en massiv utslagning av produktionen i högkostnadsländer. I detta sammanhang är det viktigt att notera att lågkostnadsländerna har begränsade möjligheter att öka sin produktion. Åtminstone inom spannmålsodlingen och den betesbaserade animalieproduktionen utgör tillgången på lämplig mark med lämpliga klimatförhållanden en begränsning. Enskilda länders begränsade möjligheter att öka produktionen gör att produktpriserna på världsmarknaden inte faller ända ned till kostnadsnivån i det land som kan producera till lägst kostnad. Därför kommer även länder med något högre produktionskostnad att kunna konkurrera.
Det största problemet för svenskt lantbruk är de höga produktionskostnaderna. Hur kan då kostnaderna sänkas? Bland jordbruksföretagen går vägen mot lägre kostnader delvis via en strukturutveckling där driftiga lantbrukare med goda förutsättningar expanderar, medan de som inte uppnår tillräcklig lönsamhet lägger ned. Denna utveckling mot större gårdar leder genom stordriftsfördelar till lägre produktionskostnader. Yngre lantbrukare har en nyckelroll i sammanhanget, i och med att de i större utsträckning än äldre investerar för utökad produktion. En annan utveckling är att animalieproduktionen allt mer koncentreras till vissa regioner; detta är en utveckling som också kan bidra till stärkt konkurrenskraft.
För att öka produktiviteten och sänka kostnaderna på gårdsnivå behövs kunskapsuppbyggnad och teknologiutveckling. Inom västeuropeiskt lantbruk har teknologiutveckling och kunskapsuppbyggnad varit och är fortfarande de viktigaste sätten att tackla konkurrens från lågkostnadsländer. Genom teknologiutveckling kan effekten av t.ex. höga lönekostnader eller ett mindre förmånligt klimat mildras. Genom att förbättra kunskapsläget kan produktiviteten förbättras, för att därigenom kompensera för det allmänt höga svenska kostnadsläget. Kunskapsuppbyggnad handlar i minst lika hög grad om att sprida befintlig kunskap som att ta fram ny. Viktigt i sammanhanget är Sveriges generellt sett har goda förutsättningar för kapitalintensiv och i synnerhet kunskapsintensiv produktion.
Inom områdena teknologiutveckling och kunskapsuppbyggnad har staten en viktig roll som finansiär av forskning och utveckling, utbildning och kunskapsöverföring. Andra viktiga roller för staten är att säkerställa fungerande konkurrens i alla delar av livsmedelskedjan samt skapa goda förutsättningar för näringslivets utveckling generellt sett. Dessutom är det, mot bakgrund av den rikliga förekomsten av statliga ingrepp inom västeuropeiskt lantbruk, väsentligt att en avvägning mellan nytta och kostnad görs när olika regler och pålagor införs. Detta gäller såväl inom Sverige som på EU-nivå.