Sockerproduktionen  tillhör de sektorer inom EU som erhållit de högsta stöden inom ramen för den gemensamma  jordbrukspolitiken. Politiken för socker inbegriper tullar för att förhindra  konkurrerande import, exportsubventioner och produktionskvoter för att stödja priset  på socker inom EU. Sockerrör är samtidigt en viktig gröda för flera u-länder  men den protektionistiska politik som många länder inklusive EU har bedrivit  försvårar u-ländernas möjligheter att konkurrera.
 Under 2006 reformerade  EU sin politik för socker vilket ger ett lägre sockerpris på EU:s inre marknad  samt minskad odling av sockerbetor inom EU. Vissa u-länder protesterar dock mot  reformen. Orsaken är att vissa u-länder tillträde till EU:s skyddade marknad  genom så kallade preferensavtal, vilket innebär att de tullfritt får exportera  en viss mängd socker till EU. Eftersom  sockerpriset inom EU varit upp till tre gånger så högt som världsmarknadspriset  de senaste decennierna har preferensavtalen varit en god affär för de gynnade  u-länderna. Reformen urholkar emellertid värdet av preferenserna och i  rapporten analyseras vilka som vinner och vilka som förlorar på reformen. Det analysverktyg som används är CAPRI-modellen, vilket är en  matematisk programmeringsmodell utvecklad för att analysera effekter av  förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken. 
Resultaten är komplexa och visar att det både finns vinnare och förlorare såväl  inom u-länderna som i EU. I u-länderna förlorar de producenter i som gynnas av  preferensavtalen men konsumenterna vinner eftersom reformen gör att  sockerregleringens negativa effekter för andra jordbruksprodukter inom EU  minskar. Det leder till lägre priser för vissa livsmedel som u-länderna  importerar. Likaså vinner de sockerproducenter som exporterar till  icke-preferensmarknader på ett högre världsmarknadspris. Preferenserosionen  motverkas därför till viss del av ett högre världsmarknadspris. För EU medför  reformen en betydande välfärdsvinst även om EU:s sockerproducenter drabbas av  lägre priser. Slutligen visar analysen att handelspreferenser är ett  ineffektivt och dyrt sätt att bistå utvecklingsländerna.